Tilldelades II pris i essätävlingen 2022. Essän publicerads ursprungligen i tidskriften Horisont.
Elin Michaelsdotter är redaktör och skribent från Uppsala. Stockholm, Sverige.
Min mamma dog en onsdag. Det är konstigt, sa hennes mamma – ja, mormor överlevde sitt barn, jag tänker att det måste vara den yttersta sorgen, världsordningens absoluta nederlag, och dessutom försvann mamma så plötsligt att det ännu inte gått upp för någon av oss att hon är borta, att hon inte kommer att komma tillbaka. Det är konstigt, sa alltså mormor, för din mamma blev till vid precis den här tiden på året.
Bilderna avlöser varandra, snabba klipp i en mikrodokumentär: onsdagen den tolfte mars nittonhundrafemtioåtta, en kvinna och en man äter middag på ett hotell, firar det nya som glänser runt deras ringfingrar, kvinnan står i mitten av sin sjuksköterskeutbildnings bana och mannen kan snart titulera sig agronom. Efteråt går de hem tillsammans. Nattens innerliga viskningar ska komma att föranleda en nio månader lång väntan: och sedan, det första barnet.
***
VÄNTA
1. tro att något skall inträffa
vänta sig hoppas på
2. bli kvar och se tiden an: vänta i kön;
vänta på någon bli kvar tills han (hon) kommer;
vänta med att göra något skjuta det på framtiden
***
Jag minns att det var kyligt på promenaden till sjukhuset. Jag hade plockat åt mig ett mjukt, nyinköpt hårband från mammas hatthylla. Vi gick över ån, jag, min syster och pappa, förbi stadion som låg som en upplyst munk i mörkret. Ingen annan var ute. Vi fördrev stegen mellan lägenheten och intensivvårdsavdelningen genom att skoja, vi rimmade på ordet ål, skrattade uppsluppet åt de allt fånigare ordlekarna, försökte med barnets iver att bräcka varandra, att säga något som inte sagts förut.
Porten var låst när vi till sist kom fram. Vi fick ringa, och blev då ombedda att vänta.
***
I litteraturens värld kryllar det av människor som väntar. Särskilt kvinnorna tycks ibland inte ha något bättre för sig; genom historien beskrivs de som bidande, hoppfulla, havande. Jag tänker på Herman Bangs Katinka, som står vid vägen och ser tågen, människorna, livet passera. Hennes stirrande minner mindre om längtan än om ett passivt bidande av tid, ett väntande på någon – eller något – onämnbart.
Jag tänker på Odysséen, på Penelopes tjugo tålmodiga år, möjligen en mer handlingskraftig sorts väntan, eftersom den tillbringas med en evighetsvävning – om nätterna sprättar hon ju upp allt det hon vävt under dagen. Jag tänker på diktjaget i Elnaz Baghlanians Prologer som väntar på att en ny berättelse ska ta form medan magen växer. Att de ärvda såren från föräldrarnas exil ska smitta barnet, eller kanske, bara kanske: äntligen få läka.
Jag har anslutit mig till dem nu, till kvinnorna i böckerna, också jag var en väntande kvinna den där kvällen i mars. Men jag var inte bidande, inte hoppfull, inte havande. Jag var rädd. Mina ben drabbades av häftiga skakningar, som ungbjörkens spröt i stormen, den snabba pulsen gjorde mig varm och sedan märkligt mjuk, närmast geléaktig. Det kändes särskilt i utrymmet mellan huvud och kropp. En klump, ett dunkande, ett fladdrande mörker. Det gick inte att stå och inte att sitta. Och ändå: vi måste vänta.
***
Min mamma föddes på Island. Efter hennes bortgång sökte jag fram landets nationalsång på jakt efter något som skulle kännas meningsfullt att citera i dödsannonsen, den jag stålsatt mig för att skriva. Två formuleringar träffade mig rakt i den där underliga punkten i halsen, den som stramade och skälvde så. Den ena: timmarnas samling. Jag tänker på kvällen på sjukhuset. En lång och kal korridor. Emellanåt personal som snabbt rullade förbi en brits eller apparat, som slutade för dagen och skrattade med sina kollegor, som klafsade mot det blanka golvet i mjuka tofflor. Jag tänker på hur den kändes då, tiden, hur det var som om timmarna istället för att följa på varandra klumpades ihop, samlades. Lade sig intill, på hög, bredde ut sig över golvet. Expanderade i en ansträngd väntan, som en mammas hjärta precis innan blodet ska pumpas tillbaka ut i kroppen.
Det andra uttrycket jag fastnade för var evighetens lilla blomma. Den hoppfulla bilden av en blomma som inte behöver lyda under våra värdsliga regler, som aldrig kommer att blomma ut. En blomma vars starka kronblad aldrig kommer att falla av, aldrig kommer att blekna.
***
När någon dör utan en av läkaren fastställd dödsorsak måste polisen kopplas in. Den avlidna skickas till rättsmedicinalverket för att obduceras. I mina tankar: alla dessa okända händer som rör vid kroppen, tar av kroppen. Som plockar isär det som skulle vara. Och sedan, väntan. På att någon ska ringa och berätta var mamma finns, när vi får se henne igen, vad som egentligen hände, på att någon ska ringa och berätta att detta inte alls har ägt rum, att det var ett dåligt skämt. Vi satt runt mammas matbord och skämtade febrilt om ålar – vilket är de sladdriga fiskarnas största hot, bottentrålen, vilken artist är deras favorit, Sean Paul, vilket är det föredragna simsättet, crawl – och ingen ringde. Våra skratt var ansträngda, nästintill hysteriska, skämten alltmer desperata. Och. Ingen. Ringde.
***
Vi fick många buketter den första tiden. I början var jag noga med att byta vatten varje dag. Men med tiden singlade gula, lila, svagt orange flingor till golvet. De vita buketterna blev bruna.
***
Jag har haft bråttom i livet. Precis som min pappa blir jag lätt rastlös och skjuter aldrig upp något till morgondagen om det går att göra idag. Jag följer minsta impuls så fort den uppenbarar sig: växterna behöver vatten; det där paketet måste ha kommit nu; om några dagar har jag slut på rena underkläder. Så jag bytte stad ett tag, tog tåget hem till mig. Där finns överhuvudtaget inga spår av barndom eller tonår eller mamma.
Det slår mig att hon bara hann se min lägenhet en gång, en enda, då när jag flyttade dit för fem år sedan.
Min kropp på sängkanten, blicken flytande över de stumma väggarna och hyllorna och ljusstakarna. Det var dövande, detta att se allt det nya. Nåja, en del gammalt med, men någon annans gamla saker. Inte våra. Inget som bär på minnen av det liv vi levt tillsammans. Det liv hon gett mig för att sedan lämna mig mitt i. Jag satt där när insikten kom: jag må ha haft bråttom genom livet men ändå har jag varit väntande länge. För det finns en väntan i min lägenhet också, den existerar inte bara hos mamma, kring mamma, på grund av mamma. Men den här är av en annan sort. Den här är en väntan på att livet ska börja. Den är kristallglasen som står ouppackade nere i källaren; nya kläder som ska ligga mot min kropp först när det finns en riktig anledning; de fina oliverna i skafferiet som behöver ett särskilt tillfälle för att få rulla ner på ett fat där de ska ligga och glänsa som feta, gröna sälar. Det är som om lägenheten och allting i den – jag själv inkluderad – har fastnat i ett slags pubertet. En smärtsam paus innan ljusningen, där allt det onda ska vara slut, där disken kommer att vara diskad en gång för alla, soporna utslängda för gott, tvätten doftande av blått sköljmedel och aldrig smutsig igen.
***
Så småningom började klockan att kalla på min uppmärksamhet. Dagen tycktes inte innebära något annat än en utdragen resa mot skymningens befrielse: de små, platta pillren. Vi hittade förpackningen bland mammas mediciner och jag blev övertalad av min syster att lägga den runda, vita saken på tungan. Jag ville få slippa den första nattens våndor – salta fläckar på örngottet, magens krampande, de skuldtyngda frågornas idoga surrande. Och det fungerade. Snart blev nätternas samlade timmar de enda där jag inte längre väntade på något. De kolsvarta avbrotten kom lika hastigt som de försvann. Jag la huvudet mot kudden och stängdes i samma ögonblick av. Kroppen förvandlades till en maskin som om morgonen helt sonika slogs på igen, och allt var tillbaka – mamma i sjukhussängen med slutna ögon och den grova slangen i munnen, poliserna som stod med knutna händer och vaktade så att vi inte skulle ta i henne, kontaminera, vår egen mamma, den långa korridorens jadefärgade, glänsande golv – men maskinen mådde åtminstone bra, den hade fått sin nattliga vila.
***
VÄNTA
3. ungefär liktydigt med: stopp
håll dig lugn
stilla; särskilt i förbindelse med dels lite, dels nu (särskilt i fråga om att hejda tankegång)
4. tills vidare låta bli
avstå från att handla (och låta en tid förflyta innan man gör detta)
***
Trots att tanken är naiv lyckas jag inte strypa den: om sjuksköterskan och agronomen hade låtit bli att förlova sig just den tolfte mars nittonhundrafemtioåtta hade de sluppit vänta i nio månader bara för att få ett barn som sedan ändå skulle dö och lämna efter sig alla dessa timmar i stora, pulserande sjok.
***
Det enda vi gjorde var att vänta, det enda vi inte gjorde var att vänta. På två veckor hade jag och pappa rensat ut nästan hela mammas hem. Min syster grät under tiden, hon låg i sammetssoffan och nickade eller skakade på huvudet när vi höll upp stekpannor, sänglinne, vaser. Jag räknade till elva kartonger med hennes namn på. Själv hade jag bara en, och inuti låg mest mina egna saker. Bortsett från ett par av mammas parfymflaskor var lådan full av barndomsminnen, uppsatser jag skrivit om vår fyrmannafamilj, om fredagarna i det gula lägenhetshuset, om den varma chokladen mamma kokade till oss efter att vi lekt i snöhögen tvärsöver gatan: den innehöll alltså allt det min egen lägenhet ditintills varit befriad från.
***
Jag är fortfarande rädd för att jag ska ångra mig, för att plötsligt se en okänd kvinna komma gående i mammas cowboystövlar.
***
Ju djupare jag gräver för att förstå väntandets principer, desto svårare blir det att ignorera en artikel som verkar dyka upp överallt. I The Psychology of Waiting Lines listar David Maister, tidigare professor vid Harvard Business School, ett antal iakttagelser, varav de flesta ter sig relativt – ursäkta ordvalet – väntade: en oviss väntan anses värre än en väntan vars slut vi på förhand känner till; det är bättre att vara sysselsatt med något under tiden än att bara stirra ut i tomma intet; hellre vänta
tillsammans än ensam; oro tycks förlänga den upplevda väntetiden; om vi vet varför vi måste vänta får det väntan att kännas mer uthärdlig.
Ja, ja.
Men en av hans idéer etsar sig fast hos mig: människor vill sätta igång. Vi vill börja. Väntan blir ett hinder för fortsättningen, för att vi ska kunna röra oss framåt. Att vara väntande inger oss en känsla av att ha blivit bortglömda, av att ha suddats ut.
Och vem vill inte bli sedd, bekräftad i denna uppstannade verklighet?
***
De första veckornas många telefonköer orsakade samma slags skakningar som de jag lidit av på sjukhuset. Intensivvårdsavdelningen, polisen, folkbokföringen, begravningsbyrån. Enfaldigt tänkte vi att informationen skulle nå oss förr eller senare, att vi lika gärna kunde vara utan, det var åtminstone så jag själv resonerade: utan papper på saken kunde saken fortfarande tas tillbaka. Men resonemanget ledde bara till ett ihärdigt gnagande inuti. Och bit för bit gröptes jag ur. Det klumpiga i halsen försvann först. Därefter hjärnan – de veckade halvorna, alla miljarder hjärnceller, allt ersattes av en diffus dimma, tunga stråk över en nymornad äng. Sedan letade sig gnagandet ner i bröstkorgen, och så småningom ut i extremiteterna. Lite som jag tänker mig att döden först tar hjärnan och hjärtat, för att därefter släcka ner kroppsdel efter kroppsdel, förvandlar den varma, levande huden – mamma var fortfarande rosig om kinderna när vi fick se henne, en bild min sjuksköterska till mormor ofta har dröjt vid i sina sorgeutbrott – till något kallt och blekt.
Om nätterna tabletterna som stängde av mig och om dagarna kroppen, som det ömtåliga skalet på ett urblåst ägg. Allt tycktes ligga bortom mina fingrar, det var som om avgrunden väntade alldeles nära men att jag på något vis var skyddad, möjligen av en tunn skiva glas. Som Sylvia Plaths Esther Greenwood fann jag mig fångad under en kupa, eller så stod jag bakom väggen med den namnlösa kvinnan i Marlen Haushofers klassiker och såg den stilla världen på andra sidan, eller så dissocierade jag precis som berättaren i Natasha Browns Samling när hon står inför sitt livs val – ja, jag tog ett kliv ut ur min kropp, ut ur mig själv, och kan numera betrakta både den människa och den värld jag lever i, som på avstånd.
***
Och jag sitter i mammas sammetssoffa än, var dag sitter jag här och väntar på att stupet ska sluka mig, på att glasväggen som skiljer mig från undergången ska spricka. Till dess tar jag de runda, vita sakerna om kvällen, ser bilder från krigen som brinner i världen, människor på flykt, trasiga människor, döda, grubblar över hur jag ska frakta hem min låda med minnen – den känns tung i armarna, att bokstäver
kan väga så mycket, kan jag ta den på tåget eller riskerar jag att bli avslängd, kastas ut på någon gudsförgäten perrong mellan nu och då, behöva hålla tummarna för att nästa tåg tar mig med?
Jag andas in och sätter händerna i de avlånga hålen på varje sida. Jag lyfter.
Och lyftet får ryggen, världen att rämna. Timmarnas samling omvandlade mamma, hon blev en evighetens lilla blomma. Med den vetskapen någonstans i kroppen, i benen, i huvudet, i bröstet, i halsen, har jag inget bättre alternativ, tycks det, än att vänta lite till.
KOMMENTAR
Definitionerna av är fritt citerade ur Svenska Akademiens ordbok.
