”Mamma, was ist ein Nazischwein?”

av Margareta Flygt | 26.07.2022 | Essäer, Hedersomnämnande 2022

Jag var sju år och ringde hem från skolans telefon. En spinkig högstadiekille, dubbelt så lång som jag, hade skrikit det åt mig när han hörde att jag pratade tyska.

När min mamma var sju år började andra världskriget.

Varje sommar åkte vi dit, till landet andra svenskar bara körde igenom. ”Hitler byggde i alla fall autobahn” sa de andra, på väg till Riva del sol och Jesolo – inte sällan i en baktungt lastad bil full med svenska konserver. Autobahn, som så många beundrade, vars betongplattor kostat ett människoliv per mil. De flesta som byggde motorvägen, som brer ut sig likt ett spindelnät över landet, var inte arbetslösa tyskar, utan tvångsarbetare från öst. Myten om hur Hitler skapade arbetstillfällen och räddade tysk ekonomi har varit seglivad. Vägnätet var planerat långt innan Hitler tog åt sig äran. Folk sades hellre vara arbetslösa eller sjukskrivna, så tungt var jobbet.

Det var i detta land jag tillbringade mina sommarlov. Och jag älskade det. Det var dallrande sommarhetta, bad, hemliga lekar i skogen och en stor välkomnande släkt. Det var fortfarande ett land, där många män hade en tom rockärm som fladdrade i vinden eller gick på kryckor. Kriget var nära i minnet och man visste vem som varit för eller emot, men man talade inte om det.

Min morfar som arbetat som politisk redaktör blev uppsagd 1933. En ny lag förbjöd dem som kritiserade nazisternas politik att arbeta. Han var då 47 år gammal, nybliven far och arbetslös. Han fick börja om på nytt, arbeta i ett sågverk – för första gången med sina händer och inte vid ett skrivbord – men klarade sig igenom de svåra åren.

De kallade dem så, ”die schlimme Zeit”. Hans tunga historia gjorde det lättare för mig att vara tysk i ett land som länge satte likamedstecken mellan nazister och tyskar. I Sverige talade man ännu hellre om Tysklands historia än om sin egen under kriget.

En annan som gjorde det lättare att tala om Tyskland var min mammas kusin Anton Braun, av alla kallad Toni.

”Tonis aska kom i ett paket med posten”, sa man. Ett paket fyllt med aska – antagligen inte ens hans.

I Bundesarchiv i Berlin har läkarnas journalanteckningar arkiverats. Jag får en kopia mot en mindre summa. Toni hade 1933 fått diagnosen schizofreni, åkt in och ut på sjukhus och anstalter, behandlats med insulin och cardiazol, ett slags föregångare till elchocker ,som försatte honom i smärtsamma epileptiska kramptillstånd.

Behandlingar som gjorde honom sämre och sämre. Ändå lyckades han skriva sin avhandling i kemi 1936, samma år som han tvångssterilerades.

Jag kan läsa kvittot för operationen: 45 gram bomull 11 Pfennig, tvål 0,20:-, talk 3 reichsmark, slitage på nagelborste 0,03:- och slitage gummihandskar 0,50:-, listan är lång. Summan blev 11,47 reichsmark . Det är vad det kostade för att jag aldrig fick lära känna hans barn och barnbarn.

Staten ville spara pengar, så det var många som tvångssteriliserades, man talar om 400 000 tyskar. Man ville skydda ”folkkroppen” mot sjukdom sa man, inte bara i Tyskland.

Att få ekonomin att gå ihop var ett av nazisternas centrala och mest övertygande argument i sin rasideologi. Siffror är något vi inte säger emot, de anses vara ett obestridligt faktum.

Min mamma lärde sig division med uppgifter som dessa:

I riket finns det 1,25 miljoner svaga som kostar 1,2 miljarder reichsmark.

Hur mycket kostar en individ?
Jämför detta med din fars lön.

Eller

Årskostnaden för en sinnessjuk är 766 RM, en döv eller blind 615 RM, en krympling 600 RM. I slutna anstalter finns 167 000 sinnessjuka, 8300 döva och blinda, 20 000 krymplingar. Hur mycket kostar detta staten varje år? Hur många arvsfriska familjers hyra skulle täckas av detta, vid en månadshyra på 60 RM?

***

Jag känner en egendomlig tacksamhet för att journaler, soldatpass, partimedlemskap och personalakter sparats. Den nazistiska byråkratiska apparaten arkiverade minutiöst allas liv. Det liknar min mormors kassabok, där hon skrev upp alla utgifter sedan hon gifte sig 1930 fram tills sin död 1987. Varje månad noterade hon vad mjölk, kött och kläder kostade och vem som fick vad i julklapp. Nazisterna sparade också – och jag inser att jag använder deras noggrannhet, deras vilja att dokumentera, för att förstå.

Månaden efter kriget bröt ut skrev min mormor ”krig sedan september”. Hon köpte korv och skinka för fem mark, gick till frisören för tre och trettio.

Noggrannheten att bokföra gör det också möjligt för mig att lära mig om min släktings liv. Noggrannheten klassificerar och inordnar honom likt en kugge i ett

välfungerande dödsmaskineri. Mormors kassabok ger mig en förståelse för hur vardagen kunde se ut. Jag skräms av denna vilja att dokumentera, dessa långa listor.

Samma datum som Tyskland invaderade Polen, den första september 1939, beslöt Hitler att man skulle sammankalla fyrtio läkare som skulle bedöma vilka fysiskt och psykiskt funktionsnedsatta patienter som skulle skickas till en av sex så kallade NS- Tötungsanstalten, dödsanstalter. Man kallade det Aktion T4 efter adressen för sina möten: Tiergartenstraße 4 i Berlin.

Alla som var inskrivna på en anstalt skulle registreras enligt en ny enkät. Patienter som omfattades av den nya bestämmelsen hade diagnoserna schizofreni, epilepsi, ”idioti”, Huntingtons sjukdom, alkoholism, var blinda, stumma eller dementa, hade tillbringat mer än fem år på anstalt eller var ”kriminellt sinnessjuka”.

Ett markerat rött plus betydde döden, ett blått minus: liv. Om patienten inte kunde arbeta var detta en säker dödsdom.

I sjukjournalen kan jag läsa läkarens första anteckningar från 1933. Hur Toni Braun efter en tung tentaperiod började höra röster och hur en vän hjälpte honom till Schwabinger Krankenhaus i München. Schwabinger Krankenhaus är sjukhuset där Dr Kraeplein forskade om just schizofreni, där dr Scheid och dr Schneider gjorde banbrytande upptäckter gällande vård och behandling av psykiskt sjuka. Jag lär känna min släkting genom akterna, många sidor där han beskriver sin barndom, vad han tyckte om och vad han undvek. I hans studentbetyg kan jag läsa att han var bäst i allt utom gymnastik. Han älskade att vandra, läste mycket psykologi och målade.

Efter en tid på sjukhuset fördes han till ”Heil- und Pflegeanstalt Eglfing Haar”. En anstalt lik Beckomberga i Stockholm eller Skt Lars i Lund. Vackra hus i lummig miljö, byggda kring förra sekelskiftet under en mer humanistisk tid, då vård av de svagaste fick plats i samhället. Dessa anstalter var under krigsåren organiserade under politiskt styre, det vill säga all läkarpersonal tillsattes med partimedlemmar och övertygade nazister. En av dem var Dr. med Pfannmüller. På sjukhuset i

München trodde man på terapier, på anstalten i Eglfing-Haar såg läkarna inget mänskligt värde hos patienterna. De inskrivna var nutzlose Esser, onyttiga ätare, endast kostnadsfaktorer. Arbetsterapier blev till arbete. Sjuka människor skulle rensas bort från samhällskroppen som en vårta eller tumör, för att inte skada det friska. En cancersvulst på samhällskroppen. Överläkaren dr Pfannmüller gjorde en rundvisning för högt uppsatta militärer och gauledare den sextonde februari 1940. Dessa högt uppsatta män skulle skolas i ras- och arvsfrågor.

Kring dr Pfannmüller trängdes cirka fyrtio besökare i uniformer av olika slag, Wehrmachts mörkgråa, NSDAPs ljusbruna och SSs svarta. Mötet tecknades ner och arkiverades.

Efter ett par korta inledande fraser stegade dr Pfannmüller fram till en av barnsängarna, vilka flankerade mittgången på båda sidor.

”Här har vi barn i åldrarna ett till fem år”, inledde han i en myndig ton. ”Alla dessa varelser utgör för mig som sann nationalsocialist endast slaggexistenser … de är folkkroppens avfallsprodukt… På så vis är den av Führern anvisade aktionen, att befria folkgemenskapen från denna börda, en nationell gärning, vars betydelse lekmän inte kommer att kunna förstå på år, kanske årtionden. Vi genomför inte denna aktion med hjälp av gift, injektioner eller andra yttre synliga åtgärder … då skulle den utländska pressen och vissa kretsar i Paris och London ånyo hetsa mot oss … nej, vår metod är mycket enklare”.

Han drog upp ett barn ur dess säng. Medan han visade runt det lilla kvidande barnet likt en nyss skjuten hare, påpekade han sakligt: ”Vi avbryter naturligtvis inte näringstillförseln från en dag till en annan. Det hade väckt för mycket oro. Vi reducerar långsamt matrationerna. Naturen gör sitt sedan … Hos den här kommer det inte ta mer än två till tre dagar …”

Han släppte greppet och barnet föll ner på madrassen igen.

Toni åker in och ut på denna anstalt, klarar sin disputation, får nya skov. 1938 skrivs han in på Eglfing-Haar för att stanna. Journalanteckningarna blir färre och de

förändras från att ha varit empatiska till nedlåtande. 1940 står en slarvig en notis ”Arbeitet nicht”, understruken med röd penna. På samma sida en stämpel med beslutet om överföring till Hartheim. Renässansslottet Hartheim ligger nära Linz i Österrike. Här gasades 18 000 människor ihjäl under några få år.

I ett av rummen gjordes den sista så kallade läkarundersökningen, där sattes ett kryss på ryggen på dem som hade guldplomber innan de skickades in i det avlånga rummet med duschhuvuden i taket utan tillkopplade rör, men med en gasledning vid golvet, vars kran en läkare var ansvarig för. Läkaren stod och tittade i ett litet fönster i den tunga dörren tills alla segnat ner och brännarna kunde släpa ut liken till ugnarna. På ovanvåningarna sköttes pappersarbetet och högst upp bodde de anställda, här hade de en bar med gratis sprit. Jag mår illa.

Idag är undersökningsrummets väggar täckta av listor med de mördades namn, man har valt ett typsnitt i liten storlek, annars hade inte alla fått plats. Jag letar efter Anton Brauns namn och hittar det. Som anhörig går jag in gratis på museet. Jag undrar hur diskussionerna varit inför detta beslut, kan offerrollen ärvas?

Det var Anton Braun som han blev mitt alibi, min ursäkt att vara halvtysk. Så skönt att ha ett offer i sin släkt och slippa berätta om en onkel eller farfar som stridit i Ryssland eller suttit bakom ett skrivbord och mördat med pennan.

Jag besökte anstalten där han levt sina sista år och jag, fick se hungerhusen där barn svalts ihjäl, samma, träräcken, kullerstenar, skjulen för vagnarna med skyltarna Gleis 1 och Gleis 2. Jag kan gå samma väg som Toni, gick till tåget.

Idag är det fortfarande en psykiatrisk klinik. I Tonis gamla sovsal stod två patienter och spelade bordtennis, över gräsmattorna surrade humlorna och man hörde fåglar kvittra. Det var fridfullt, en plats att vila upp sig när allt blivit för mycket. Långt borta hördes autobahns jämna bakgrundsbrus.

På kvällen träffade jag en gammal vän, Gebhard. Det slår mig att han har ett namn som godkänts i nazisternas familjestambok, boken alla nygifta fick i bröllopsgåva av staten. När jag berättar om var jag varit ser han på mig och säger att hans farfar också varit i Haar, men som skötare, under kriget och efter kriget. Hans morfar hade också varit skötare, men på sjukhuset. Samma sjukhus där Toni Braun blev steriliserad. Morfadern jobbade där också under och efter kriget. Hans föräldrar har aldrig talat om det och att hans mamma är skör och själv ofta inlagd på psykiatrin. Hon har liksom ett öppet sår inom sig, säger han.

En annan väninna berättar om sin uppväxt i Dachau. Föräldrarna kom dit 1945 som mycket unga. Liksom 18 miljoner andra kom de från Ostpreussen till Bayern utan mer än en väska med sig. Mamman köpte bland annat en reservoarpenna för de femtio mark hon fick som välkomstpeng. Pappans ena ben var amputerat och han gick med kryckor. Hon såg inte hans krigsskada, man talade inte om den. Hon visade mig också sin väg till skolan, varje dag gick hon förbi koncentrationslägrets staket. Det var då sedan länge ett minnesmärke över grymheten och skolklasser, amerikaner, fransmän, italienare bussades dit. Hon gick aldrig in, hon sa att det gjorde man helt enkelt inte om man bodde i Dachau. Det var som om lägret inte fanns, inte angick henne. Inte för dem som levde här under kriget, men inte dem efteråt heller. Man väljer vad man

vill se. När min vän var trettio år fick hon plötsligt panikångestattacker. Hennes läkare sa att det ärvda tigandet kunde uttrycka sig så.

Den stora skulden är synlig, men den lilla, de små förskjutningarna lever vidare. Språket som ändras och långsamt förgiftar.

Som barn höll jag andan när vi åkte förbi skylten för avtagsvägen till Haar på autobahn. Tänk om de skulle hämta mig med? Tänk om det fanns något sjukt som ärvts vidare?

”Stackars föräldrar” sa man om dem som födde ett barn med Downs syndrom eller andra funktionsvariationer, man sänkte blicken. Jag minns hur man talade om sena missfall, att ”det var lika bra” och ”barnet var sjukt”, att det var en nåd att de inte levde. Man talade om ”skadat gods” långt efter nazisterna förlorade kriget. Hur mycket av den tidens värderingar lever vidare i mig?

Vad betyder det när vi idag åter talar vi om vad det kostar att vårda ett mänskligt liv, var kan vi spara? Vem vi ska rädda? Vem får vi sörja?

Bland journalerna fann jag även brev mina släktingar skrivit. I den svårlästa gammaltyska sütterlinskrivstilen fanns detaljer jag kunde dechiffrera. Toni, som varit min hjälte, avslutade sina brev med ”Mit deutschem Gruß”, hans mamma sina med ”Heil Hitler”. Var det av rädsla? Varför hade han gått med i en nazistisk studentrörelse? Bilden av det goda offret vacklade och jag började ställa mig frågan, hur vi beskriver offer. Vilka menar vi är värda att rädda, att minnas?

Det var inte svårt att få tillgång till akterna av mina släktingar som varit offer. Sjukjournalerna eller min morfars långa skriftväxling efter kriget för att få en mager kompensation. Men de eventuellt skyldiga, deras akter är gömda. Har de verkligen kommit bort? Varför är de så bristfälliga?

Som den ingifte onkelns som varit med vid anfallet av Polen. Från första dagen. Det visade sig att han sedan länge varit med i partiet, men vad hade han gjort i Polen? Han tog livet av sig 1967. Det enda han lämnade efter sig var ett bankfack fullt med guldringar. Det talade ingen om.

När kan vi tala om skuld? Hur många bevis behövs? ”I vår släkt fanns inga nazister, så säger de flesta idag.

Enligt Nürnberglagarna delade man in judar i hel-, halv och kvartsjudar. Är det även så med nazister och offer? En halvnazist? Ett kvartsoffer? Kan vi ärva andras handlingar och kalla dem våra?

Kriget har präglat min mammas och mitt liv, hennes med en uppväxt i en bayersk by, och mitt som halvtysk i Sverige, född tjugo år efter krigsslutet. Ingen av oss valde det, ingen av oss var aktivt delaktiga – ändå har det präglat vår världsbild, liksom det präglat en hel nation i generationer. Vi säger att skuld inte kan ärvas, men i så fall kan vi inte heller ärva att vara offer. Fast vi ärver alla något, men vad är det vi ärver?

Jag fortsätter att undra: vad är ett nazisvin?