Blodbankett

Nåt av det bästa på internet är ASMR-artisten Allys något makabra rollspel Blood Banquet¹: fullmåne, nåt pianostycke, och så en blek kvinna som hälsar deltagarna välkomna, gamla välbekanta ansikten såväl som nya medlemmar av ”our now almost global tribe”. Orden dröjer så där hypnotiskt, och hon förklarar evenemangets upplägg och spelregler, en auktion där varje donator först presenteras och deltagarna sen får avnjuta sampel och bjuda på de tre till fyra flaskor av ifrågavarande individers blod. Hon garanterar att man skördat med så etiska metoder som möjligt och fortsätter med att beskriva blodprofilerna i vinkännarens ordalag. En balettdansare beskrivs som en rik mix av smärta och extas, ett blod som får en att minnas hur det var att ha en själ, och en frisinnad playboy som en överväldigande cocktail av feromoner och all tänkbar världslig njutning. Det finns djup empati i hennes röst, och tillika sorgen över den dunkla tillvaron som vampyr – den plågsamma driften att få känna sig levande igen, det dåliga samvetet. Vem är väl inte medveten om att ens konsumtion kan vara lite problematisk? I bakgrunden, vid presentationen av jungfrublod, hörs ett ostämt piano som kontrast till hyllningarna av ungdomlig sötma, och man anar att det är sina egna sorger hon talar om, kanske allas våra sorger i pestens tid. Det är ett besynnerligt konststycke som förtjänar uppmärksamhet; det finns många andra intressanta saker på hennes Youtube-kanal [Esc] reality, och rent allmänt kunde man säga mycket om skådespeleriets nödvändighet, dess möjligheter att förädla det personliga till nåt ännu sannare och arketypiskt sublimt². Minnet är en så konstig sak, men det kan ha funnits nåt sånt resonemang i den metafiktivt intressanta Den franske löjtnantens kvinna³, om hur de emotionellt hämmade viktorianerna iscensatte små skådespel för att utagera ”sanningen”.

Vampyren är, förutom förbannat attraktiv, en mångsidig metafor för allt möjligt⁴. En traumatic encounter, som det sägs på engelska om olika sagofigurer, ett slags jungiansk skugga som konfronterar oss med någonting.

ASMR står för Autonomous Sensory Meridian Response⁵, dvs. den kittlande känsla i rygg, nacke och skalp som uppstår vid vissa stimuli, ett slags behaglig parestesi som kan liknas vid rysningar. Fenomenet är inte helt förstått av vetenskapen, men det är definitivt en grej och med en hel subkultur på nätet, och det hela kan väl sägas ingå i en brokig palett av self care med allt från det psykoterapeutiskt vedertagna till det mer mystiska inom ramen för New Age (saker glider ofta in i varann när det kommer till bl.a. mindfulness och diverse avslappnings- och fokuseringspraktiker). Många upplever det vara till stor hjälp i copingen med ångest, depression och sömnlöshet, men det är svårt att säga nåt mer evidensbaserat om saken; den första referentgranskade artikeln⁶ är från 2013, och många utsagor tycks vara spekulativ deduktion utifrån en allmän neurofysiologisk kunskap, men för den intresserade finns ASMR University⁷ med dess lista över publikationer och en intervju med Jennifer Allen som myntade begreppet. Stimulis, s.k. triggers, produceras ofta av specialiserade artister: prassel, viskningar, naglar mot glas, de auditiva dominerar, men också visuella som rök och handrörelser är vanliga och bidrar till helheten. Vissa klär ut sig, som ett slags cosplay, och skapar fantasifulla och narrativt raffinerade nummer, sensoriska upplevelsevärldar som bör ses som en konstform i egen rätt. Somt är onekligen av erotisk och fetischistisk art.

Den där kittlande känslan, som i högstadiet när man kysstes med sin flickvän utanför lärarrumsfönstret, när hon bet en i nacken och sade nåt svindlande med sin lite hesa altröst. Man kan ägna hela livet åt att söka en viss känsla, som huvudpersonen i Denis Johnsons superba novell Car Crash While Hitchhiking⁸.

Ett sidospår: Trauma har beskrivits som ”disconnection with self⁹”, och bl.a. Gabor Maté har pratat mycket om dess roll i vår tids olika hälsoproblem¹⁰. Missbruk, ett återkommande tema hos Johnson, har en vedertagen association med psykisk ohälsa, och kanske kan det förstås som ett försök att komma i kontakt med sig själv snarare än eskapism, för att nå nåt flow bortom alla försvarsmekanismer och hämningar som svårförklarligt men så verkligt hindrar en från det där någonting. Som när nån, som kanske försöker skriva nåt, sitter framför datorn i en eller två promilles berusning, ser på Tarja Turunen och sentimentalt sjunger med i Nemo: ”Oh, how I wish for soothing rain…”

Ally välkomnar oss till sitt Midnight Café, en plats för civiliserad och helande underhållning. Det är tydligt att entusiasterna ofta är känsliga själar som kanske söker tryggare alternativ i kampen mot sina monster, och fastän ASMR knappast kan liknas vid psykedeliska drogers påstått förlösande potentialer¹¹ så är det intressant att fundera på dess relation till hypnos. Man vaggas ju in i nåt slags trans och vaknar otroligt kry och glad efter att ha somnat till nåt bra nummer. Artisterna själva verkar vara snälla känslomänskor, och många säger uttryckligen att de finner stort nöje i att skapa dessa virtuella vilorum och göra tillvaron lite trevligare för behövande. För, som nån sade, man kan bli så dränerad av livet under kapitalismen, när ens chefer går på ledarskapskurser och presenterar framtidens lösningar med en så vidrig entusiasm – lösningar som ofta tycks innebära mera jobb och sämre villkor för underordnade. Kanske borde cheferna få möjlighet till omskolning nere i litiumgruvorna sen? Kol kommer väl alltjämt att brytas, det har ju talats om hur man gjort sig beroende av Rysslands fossila energi samtidigt som kärnkraft avvecklats i många länder. Kommer vi att ladda framtidens bilar med fossil el? Finns det ens nån framtid?

Undertecknad fick förresten hjälp med sin ganska svåra blodfobi.

Vad är det hos vampyren som är så lockande? Och vad är det man försöker komma åt genom att återvända till musiken före finanskrisen?

Av alla monster är väl vampyren det som liknar oss mest – en som varit mänska, en bitter figur som varken kan leva eller dö ordentligt. Törst, i bred mening, är nåt väldigt elementärt som är lätt att identifiera sig med, och det är svårt att fördöma nån som bara försöker leva vidare. Man kan läsa in allt möjligt: avund, utanförskap, psykisk ohälsa, förbjuden sexualitet, kort sagt det andra och viljan att komma in och tillbaka. Bram Stokers Dracula, den främsta källan till den populärkulturella vampyren, har liksom mycket annan gotisk litteratur lästs som en gestaltning av modernitetens ångest¹²; den transsylvaniska aristokraten representerar, i en tid när det urbana borgerskapet blir den dominerande samhällsklassen, en gammal insisterande ordning som invaderar från Europas okända periferi. Symboliken bär förvisso på olika ismer, tidens strömningar präglades bl.a. av idéer om fördärvat blod, även om Stoker på det hela taget var en progressiv man. Också som förbittrad före detta försvarare av kristenheten kan Dracula förstås som nåt påträngande, eller man kan väl säga att han förkroppsligar en tidens ambivalens ifråga om det övernaturliga, för jämsides med de bildade klassernas förakt för vidskepelse fanns under 1800-talet också ett utbrett intresse för bl.a. spiritism och folkliga myter. I Mary Shelleys Frankenstein finns också den ofta återkommande reflektionen kring vilka friheter man får ta sig i vetenskapens namn, och den gotiska litteraturens hantering av laddade grå- och gränszoner – liv och död och sexualitet – har ett släktskap med den framväxande psykoanalysen: ett bejakande och undersökande av mänskans dunkla dimensioner som reaktion mot Upplysningens naiva förnuftstro. Goth, en av vår tids ofta missförstådda subkulturer, präglas av just detta intresse för insisterande kvarlevor, och dess självironiska känslosamhet och estetiska kultivering av det makabra är kanske nåt som Freud hade gillat.

Det viktorianskt bleka, och den tidens vampyrfantasier, har ju också en relation till tuberkulosen vars engelska trivialnamn är så talande: Consumption¹³.

Varje tid har sina kontradiktioner, och man kan tycka att mycket idag liknar fin de siècle-stämningen¹⁴: anomin, misstron mot det etablerade, sköra egon med fascistiska fantasier, en diffus känsla av att det är nåt som inte funkar och känslan av kommande krig. På nätets många poddar och kanaler kan man höra en desperation hos amerikaner som inte ligger en god bit över medianen. Vissa är väldigt politiska, men också i helt andra samtal blöder det igenom, och det är med stum begrundan man hör trettioåringar prata om döden som nåt högst aktuellt. En hade för första gången haft nämnvärda hälsoproblem och konstaterat att nåt allvarligare är en ekonomisk omöjlighet. En annan höll med, att varje räkning är en förlamande kalldusch, och sen att betänka sin femårings framtid och fruns självmordsbenägenhet. En tredje, vars företag drabbats hårt under pandemin, sade att hon med god tur får in tvåtusen i månaden, och när hennes månatliga insulin kostar sexhundra och hyran är nära tusen. Kommentarsfälten är fulla av igenkänning, och många känner unga som dött eller blivit hemlösa p.g.a. det amerikanska sjukvårdssystemets bistra realiteter. Många är glada att Trump är ”borta”, men de har inga illusioner om att Biden innebär nåt särskilt mycket bättre, och otäckt kommer den kvävande insikten att det inte finns nåt bättre att hoppas på. Överallt i väst sipprar insikten in, att det gamla normala kanske mest var politiskt korrekta slagord, och man kunde förövrigt notera att många inte ens orkade kommentera klimatmötet i Glasgow. Problemet är den kapitalistiska dynamiken i sig, och svårigheten att föreställa sig nåt annat eller ens nån reform.

Och sen kom kriget till Europa.

Kanske kan vampyren symbolisera överklassens revansch, en revansch som pågått sen Reagan och Thatcher, och man har hört sägas att nyliberalismen håller på att bli till nyfeodalism¹⁵. Nyligen kunde man förresten se en Twilight-renässans, unga och äldre kvinnor som återvände till Stephenie Meyers älskade och hatade verk, och intressant nog har S.E. Smith, i ett resonemang strax före pandemins utbrott, noterat att intresset för vampyrgenren tenderar att öka i tider av ekonomisk kris¹⁶. I tider när miljardärerna återigen gynnas.

Ändå tar det emot att tänka på Marie-Antoinette i giljotinen.

Kanske är trauma en vilseledande term, men det är nån traumatisk insikt som spökar i väst, och ordet att återinträtt i den psykologiserande diskursen som under många år dominerats av en lösningsfokuserad och framåtblickande optimism. Vi har hört den, självhjälpsretoriken om att jobba på sig själv, den kommer med olika kryddor och avpolitiserar problem som omöjligen kan lösas i det enskilda psyket. Jordan B. Peterson ger det hela ett mytologiskt djup, men hos honom finns ändå ett erkännande av lidande som nåt reellt, en ärlighet som lockar många desillusionerade unga i behov av en fadersfigur. Maté, vars mjuka empati visserligen känns bra när kroppen värker av baksmälla, närmar sig ibland antivaxarnas korrelationstänkande, och om trauma är alla problems orsak kan man lika gärna se det som nåt ontologiskt konstituerande – inte olikt Bibelns syndafall – som inom psykoanalysen¹⁷. Det blir, vilket är det holistiska tänkandets tendens, lika brett som långt att tänka sig t.ex. kaffedrickande som en följd av trauma, denna sociala ritual som är så etablerad i världens lyckligaste land.   

Det finns så många saker att kommentera. Under pandemin har vissa sagt att ovaccinerade själva borde betala sin eventuella vård, och här uppstår en rad frågor, bl.a. av konstitutionell art: man har väl ändå självbestämmanderätt, och hur passar alla trender på The Marketplace of Ideas in i våra inkörda modeller? Nån kontrade med rökare, borde inte de då stå för sina vårdkostnader? Enligt en omedelbar logik har väl båda sin poäng, men man kan undra hur möjligt det är att räkna på alla tänkbara hälsorisker, förutom att det nog görs i länder med mer privata lösningar; det har talats om hur just amerikaner diskrimineras p.g.a. övervikt, och fastän övervikt förvisso är associerat med ohälsa så finns det också invändningar mot förenklade resonemang, förutom det rent omänskliga i att neka nån vård innan hen gått ner i vikt¹⁸. Men alla förstår väl försäkringsbolagens affärsmodell, och de är säkert intresserade av våra data, framtidens valuta. Man kunde räkna på allt möjligt: Hur är det om du åker slalom och bryter benet? Om du krockar med Audin och det är fakta att kollektivt är tryggare? Varför valde du p-piller när det ökar risken för blodpropp? Amerikanerna möter mycket kafkaeskt när de är sjuka, och man ska ligga en god bit över medianen för att det ska funka. Big business har under pandemin gjort olika manövrar med ganska dystopiska tendenser¹⁹. En i radio sade att hälsobranschen är framtidens guldgruva också i Finland.

Det har förresten talats om att såna som gått i psykoterapi nekas olika försäkringar²⁰. Det är mycket lömskt i och med att man velat avdramatisera detta med psykisk ohälsa och att söka hjälp. Allt beror förstås på ens socioekonomiska status, och dagens föräldrar kan väl fråga sig hur deras barn kommer att placera sig i framtidens klassamhälle.

Kanske är det paranoia, men med trauma menas här nåt annat än det rent diagnostiska, det är inte PTSD som följd av nåt enskilt våldsamt utan en otäck insikt som invaderar och får ens bärande fantasier att spricka. I Lacans termer²¹ är det reala nåt som uppenbaras när det imaginäras och det symboliskas samverkan brister; det reala är inte samma sak som verkligheten, det är det stora hemska som inte får plats i ens föreställningsvärld, det som inte kan symboliseras och som rubbar alla koordinater. Det som hålls borta med hjälp av privata och kollektiva försvarsmekanismer som förvränger och förädlar tillvaron till en hanterbar verklighet. Det som fick Trumps fans att reagera närmast psykotiskt efter förra valet, för Make America Great Again var ett sista krystat försök att hålla ihop förvirrade vitas fantasier. En mardröm på alla sätt.

En man av ursprungsbefolkningen sade å sin sida, som svar på typiska liberalers klichéer, att man kan betänka vad som finns i botten av den multikulturella smältdegeln: folkmord och slaveri.

I Johnsons ovan nämnda novell liftar huvudpersonen längs en väg i ett tröstlöst prärielandskap. Hans medvetande är förvrängt av droger, men tillika med en förhöjd känsla för detaljer och nåt större sammanhang, som att han känner varje regndroppe till namnet och liksom söker nåt i ett målmedvetet transtillstånd. Han blir upplockad och sen är de vid akuten. Han ser blod och revben. Och sen det sublima när den ståtliga frun anländer: Skriket, som man föreställer sig en örn skrika, och hur han hela sitt liv sökt den känslan. Symboliken med den amerikanska nationalfågeln, vars läte man bara kan föreställa sig, träffar så rätt.

Det är inte som i Sex and The City mera, inte som när Clinton och Jeltsin kramades och internet skulle sammanföra hela världen i ett enda stort samtal. Det blev finanskris och dick pics och många många saker man inte ens vill tänka på.

Kanske kan man idag tala om pretraumatiskt stressyndrom.

Frågan om vampyrens attraktionskraft får hänga i luften en stund, för man bör också titta på den kvinnodominerade ASMR-branschen som feminint och feministiskt fält. ”Det är så episkt hur du tuggar frysta bär”, säger nån i ett kommentarsfält, och det sägs i en så seriös ton, som en genuin uppskattning för den unga kvinnans sätt att frambringa just de rätta ljuden. Nån artist leker att man är en vissen växt, och hon har en verklig krukväxt bakom kameran: viskar nåt om vilka fina skott man har, knastrar med de torra bladen, gödslar och vattnar. Nån drar på sig knarrande gummihandskar, det blir läkarleken. Det är ingalunda oerotiskt, men inte på ett pornografiskt objektifierande och exploaterande sätt, det är nån ny sensuell zon som uppstår på ett snällt och bekräftande sätt för både artist och publik. Det finns för all del en stor kvinnlig publik, men det är anmärkningsvärt med vilken ömsint respekt och beundran som män relaterar till dessa artister, de skriver väldigt engagerade analyser av skådespelets många nyanser och berättar hur de kommer i kontakt med allt möjligt. En veteran skrev att hans mardrömmar ersatts av trevliga drömmar. Det talas mycket om den manliga blicken, men man kunde också utforska det manliga örat. 

Och av alla ASMR-artister är Ally en av de mest originella, med en så nervkittlandeförmåga att ta sig in på känsliga områden utan att bli smaklös, och särskilt Blood Banquet är en hårresande balansakt mellan det makabra och det eleganta. Hon är sublim, betydligt bättre än många Oscarsvinnare, och hos henne finns i övrigt också en ny sorts attityd som man kan se hos dagens unga; det är svårt att få grepp om, men det är som att Generation Z håller på att skapa ett helt nytt språk för att benämna och kommunicera romantiskt intresse och sexuella preferenser, och det är ofta unga kvinnor som går i täten med en vågad och sofistikerad uttrycksförmåga som är helt i nivå med de bästa författarnas. Det är häpnadsväckande hur de artikulerar knepiga saker så smidigt och mångsidigt. Kanske är det en förlösande effekt av metoo, ett nytt fält där också män kan lära sig bättre kommunikation, och överlag önskar väl många en vänligare diskurs med en djärv och kultiverad autenticitet bortom politisk korrekthet. I dystra tider ser man gärna förlösande tendenser, och den heterosexuella dynamiken har ju präglats av så mycket förminskande och förtryckande sexism. 

Sen det komiska när alltjämt existerande busar ryker ihop i kommentarsfältet – samtidigt som deras älskade idol bränner rökelse och viskar nåt sensuellt om att öppna tredje ögat och bli ett med vinden som smeker ens hud osv.

Vår tid har alltså nåt av den oroliga fin de siècle-stämningen: existentiell förvirring och en längtan efter nåt nytt och förlösande. Samtidigt är det nåt så irriterande med många andliga resonemang man har fått höra i olika tappningar, hur jordelivets problem och strävanden avfärdas som ytliga och obetydliga i de kosmiska sammanhangen. Man har ju fått höra att pengar inte betyder nåt och att olika begär är syndiga eller åtminstone nåt primitivt som måste övervinnas. Ironiskt nog kan sådant ses som ett utmärkt komplement till den kapitalistiska logiken: var lycklig, låt dig inte störas av yttre omständigheter, kultivera en inre frid och var på det stora hela ganska tyst. Buddhistiskt och annat populärspirituellt material paras ofta med en psykologisk retorik om att ta ansvar och inte skylla på omständigheter, och för den ekonomiska eliten ger det en behaglig distans från den kapitalistiska dynamikens skadeverkningar. För det är pop med andligt krimskrams inom affärsvärlden²².

Men vad är en mänska utan begär? Vissa har sagt att det är depression, att den totala upplysningen således finns i den deprimerades känsla av alltings meningslöshet, ett mycket toxiskt tillstånd som kan ruinera en mänska: mentalt, socialt, ekonomiskt.

Det är den ”djupsinniga” separationen av materiella och s.k. högre värden som är ytlig. För vår verklighet är materiell, vi är materiella varelser: kroppar som behöver mat, vatten och husrum. Det är verkliga problem när unga amerikaner förlorar sina prekära jobb, när de blir hemlösa eller kanske tvingas prostituera sig, liksom när det finländska prekariatetsbarn måste utredas och t.o.m. omhändertas av en allt mer ansträngd social- och hälsovård. Liksom när redan ansträngda jordbrukare går omkull och många andra också påverkas av stigande bränsle- och livsmedelspriser och allmän inflation. Liksom när bomber faller och sliter sönder kroppar och husrum.

Man kan därmed se vampyren som en antites till blaskig andlighet: Nej, säger hen, det jordiska är visst meningsfullt, och visst finns det nåt heroiskt i att vara så beredd på förtappelse bara man får känna blodet flöda inom sig. Det finns förstås en erotisk dimension, att vampyren åtrår nånting i oss, och det kan finnas så svindlande ambivalenta känslor i att vara föremål för åtrå. En deprimerad kan i alla fall identifiera sig, hen vill känna begäret och hitta tillbaka till livet, och detta spökes dubbelhet som utsugare och utsatt berör så många av mänskolivets realiteter och gråzoner: ”Är inte vi kapabla till samma känslor?” säger Ally, liksom rationaliserande sitt exploaterande i nåt resonemang om denna vägran att lägga sig till ro. Vem är mänskorna att säga vad som går emot naturen eller nån guds ordning?

Sen det poetiska i att söka det eviga i det förgängliga. Det finns nästan nån avancerad kristen tematik där.  

Ibland, när Ally inte postat på ett tag, drabbas vissa av fasan att hon kanske slutar en dag: de är beroende, kan inte leva utan henne. Lugn, säger hon, för det är inte aktuellt på ett tag, om det tar länge så betyder det bara att det tar länge. Den melankoliskt lagde hör ändå nåt ödesdigert i det där ”på ett tag” – ändligheten, som efter samlag när älskaren redan sörjer nåt förlorat, en speciell sorts melankoli som Bob Dylan är så bra på att sjunga om. Vår tid ger en anledning att begrunda vad det är som gått förlorat, men i kriser finns också möjligheter att få fatt i det där förlorade, för krigets närhet och dess många ekonomiska verkningar kan tvinga fram förnyad solidaritet och bättre energipolitik mm. Det är väl det som vissa kallar för en skiftning från det postmoderna till det metamoderna²³: en vilja att återupptäcka bärande idéer och våga fantisera om en hållbar framtid.

För i ett annat nummer uttrycker Ally vampyrens största fasa: Vad gör man om mänskorna dör ut, med så mycket evighet kvar när födan är slut?

I ett annat sitter hon bara vid en å och sjunger Sleeping Sun, som att det är det hon alltid kommer att göra. Hon skämtar om att hon är äldre än vi tror, och allt finns ju där på nätet så länge själva materian håller ihop.

Noter

1. [Esc] reality, Blood Banquet, https://www.youtube.com/watch?v=5MjEsmfak1E [hämtad 2022-03-30]. Videon är publicerad 19 november 2020, och det är tydligt att den berör pandemin och många andra omständigheter i vår tid.
2. Redan gamla greker som Aristoteles diskuterar sådant i Om diktkonsten.
3. John Fowles, The French Lieutenant’s Woman, (Jonathan Cape, 1969). En på många sätt intressant behandling av den viktorianska tiden: dess sociala konventioner och kulturella strömningar i Marx och Darwins tidevarv. Vidare också en intressant gestaltning av hur minne och narrativ opererar.
4. Ali Brox, ”’Every Age Has the Vampire It Needs’: Octavia Butler’s Vampiric Vision in Fledgling”, Utopian Studies, vol. 19, no. 3 (Penn State University press, 2008), s. 391-409. En av många akademiska texter om hur man kan tolka vampyren.
5. Wikipedia, ASMR, https://en.wikipedia/wiki/ASMR [hämtad 2022-03-30].
6. Nitin K. Ahuja, ”’It feels good to be measured’: clinical role-play, Walker Percy, and the tingles”, Perspectives in Biology and Medicine, 56 (3).
7. ASMR University, https://asmruniversity.com [hämtad 2022-03-30]. Sidan innehåller en mängd aktuellt om ASMR: konsten och vetenskapen.
8. Denis Johnson, Jesus’s son, (Farrar, Straus & Giroux, 1992). Car Crash While Hitchhiking är öppningsnovellen i denna samling.
9. James F. Zender, ”Trauma as Disconnection with Self”, Psychology Today 3 juli 2018, https://www.psychologytoday.com/us/blog/the-new-normal/201807/trauma-disconnection-self [hämtad 2022-03-30]. Zender diskuterar här Gabor Matés hantering av traumabegreppet.
10. Joanna Moorehead, ”How dealing with past trauma may be the key to breaking addiction”, The Guardian 24 november 2018, https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2018/nov/24/joanna-moorhead-gabriel-mate-trauma-addiction-treat [hämtad 2022-03-30]. I denna intervju framkommer Gabor Matés generella attityd: en vänlig och empatisk inställning till olika problem och en vilja att förstå varje mänskas berättelse. Man kan se honom runtom på nätet i olika diskussioner om hälsa, och för den intresserade kan nämnas hans bok In the Realm of Hungry Ghosts: Close Encounters with Addiction, (A.A. Knopf, 2008). 
11. Rick Doblin, ”The future of psychedelic-assisted psychotherapy”, TED 9 augusti 2019, http://www.youtube.com/watch?v=Q9XD8yRPxc8 [hämtad 2022-03-30]. Avsikten i denna essä är inte att diskutera psykedeliska droger i sig, utan bara att konstatera att det finns både rekreativt och vetenskapligt intresse för deras terapeutiska potentialer.
12. Jerrold E. Hogle, ”Frankenstein and the Anxieties of Modernity”, Claremont McKenna College 8 oktober 2018, https://www.youtube.com/watch?v=GXcoLQ_bCQ0 [hämtad 2022-03-30]. Hogle diskuterar här modernitetens ångest i en föreläsning om Mary Shelleys Frankenstein. Det finns mycket sådant material på nätet, och den intresserade kan ta en titt på Carol Senf, ”Why We Need the Gothic in a Technological World”, Humanistic Perspectives in a Technological World, red. Richard Utz, Valerie B. Johnson, and Travis Denton (School of Literature, Media, and Communication, Georgia Institute of Technology, 2014).
13. Abigail Tucker, ”The Great New England Vampire Panic”, Smithsonian Magazine oktober 2012, https://www.smithsonianmag.com/history/the-great-new-england-vampire-panic-36482878/ [hämtad 2022-03-30]. En summering av 1800-talets amerikanska vampyrskräck, och för mera fördjupning i tuberkulosens relation till denna skräck, se bl.a. Michael E. Bell, Food for the Dead: On the Trail of New England’s Vampires, (Wesleyan University Press, 2001).
14. Richard Noll, Jungkulten. En modern mysteriereligions födelse, (Ordfront, 1997). Boken handlar om Jung och hans historiska kontext, så den berör många av de strömningar som var i farten under det sena 1800-talet och in på 1900-talet, det som kallas fin de siècle. Det finns mycket i den epoken som är värt att intressera sig för, mycket vars ekon hörs också i vår tid med dess konstiga stämningar.
15. Yanis Varoufakis, ”Techno Feudalism Is Taking Over”, 28 juni 2021, https://www.project-syndicate.org/commentary/techno-feudalism-replacing-market-capitalism-by-yanis-varoufakis-2021-06 [hämtad 2022-03-30].
16. S.E. Smith, ”Staking Capitalism: The Undead Will Rise as Our Economy Spirals into Chaos”, bitchmedia 19 december 2019, https://www.bitchmedia.org/article/vampires-returning-in-pop-culture-economic-recession [hämtad 2022-03-30].
17. Psykoanalysen med dess många förgreningar handlar i princip om att det är nåt traumatiskt med existensen som sådan.
18. The Medical Care Blog, ”Insurance-based discrimination: Evidence and Consequences”, 24 oktober 2018, https://www.themedicalcareblog.com/insurance-based-discrimination/ [hämtad 2022-03-30]. Här berörs studier i det som många berättar om från sina kontakter med vården och sjukförsäkringsbolagen. Också i Storbritannien har sådant diskuterats under det senaste decenniet, och där är det inom det offentliga vårdsystemet som bl.a. rökare och överviktiga nekats vård: The Guardian, ”Doctors back denial of treatment for smokers and the obese”, 29 april 2012, https://www.theguardian.com/society/2012/apr/28/doctors-treatment-denial-smokers-obese [hämtad 2022-03-30].
19. BBC News, ”Wealth of world’s 10 richest men doubled in pandemic, Oxfam says”, 17 januari, https://www.bbc.com/news/business-60015294 [hämtad 2022-03-30]. Man kan bra undra vad allt det betyder.
20. Nina Svahn, ”Veera Könönen, 23, ei saanut vakuutusta terapiakäyntinsä takia – eikä hän ole ainoa, ja siksi vakuutusala lupaa nyt tarkastella käytäntöjään”, Yle 28 januari 2022,  https://yle.fi/uutiset/3-12289735 [hämtad 2022-03-30].
21. Jacques Lacan, The Seminar of Jacques Lacan: Book II: The Ego in Freud’s Theory and in the Technique of Psychoanalysis 1954-1955 (W.W. Norton & Company, 1991), s. 164.
22. Psychology Today, What Is Happiness? https://www.psychologytoday.com/us/basics/happiness [hämtad 2022-03-31]. Ett typiskt exempel på hur lycka definieras som alltings mål och mening, det kommer med allehanda spirituella kryddor och ingår ofta i företags- och självhjälpsvärldens irriterande entusiasm. Det kommer med en mer eller mindre subtil manipulation om att man ska vara flexibel (läs: på arbetsmarknaden) och glädjas åt det lilla i livet. Det materiella, som enligt texten inte gör en lycklig, reduceras till en fråga om prylar och lyxsemestrar och hanteras inte som en fråga om de grundläggande sakerna: boende, sjukvård och utbildning, livsavgörande saker vars kostnader skenat iväg i de senaste decenniernas USA. Det sägs att lyckligast är den som har en inte alltför hög inkomst, men man kunde fråga sig hur många av dagens unga som kommer upp till de där årliga 60 000 till 95 000 dollar som nämns. Och man kan undra om det inte finns större saker än personlig lycka: fred, hållbarhet, social rättvisa, en stabil inkomst med hyggliga villkor i arbetslivet, finns det inte studier som visat att det är sånt som gör en lite lyckligare?  
23. Timotheus Vermeulen och Robin van den Akker, ”Notes on metamodernism”, Journal of Aesthetics & Culture, vol. 2, 2010, https://www.tandfonline.com/doi/full/10.3402/jac.v2i0.5677 [hämtad 2022-03-31]. Vermeulen och van den Akker pratar om att det metamoderna som en pragmatisk idealism, en rörelse bort från postmodern cynism och ett nyfiket allvar inför vår tids problem och möjligheter: ett slags upplyst och självmedveten naivitet.