Essään tilldelades III pris i essätävlingen 2022. Essän publicerades ursprungligen i tidskriften Horisont.
Eva Warelius är författare och bildskapare som älskar havsstränder, Östra Sönnarslöv, Sverige.
Tomt i magasinet
Min längtan efter att skriva bara växer. Jag ser mig om på medvetandets hyllor och letar efter alla strålande uppslag som jag tror att jag sparat i magasinet med tanke på framtiden. Men idéerna ligger inte prydligt uppradade på hyllorna. Jag skrapar och gräver, men det är bara damm som virvlar upp. Här finns ingenting med substans eller innehåll.
Till och med i papperskorgen tittar jag. Kan jag ha slängt något som kanske duger som en impuls? En tråd att ta upp, spinna vidare på och se hur den utvecklas.
Som nornornas livstrådar. De som spanns, ibland med knutor och bitvis tilltrasslade, men som för det mesta smidigt löpte mellan Skulds och Verdandis fingrar. Livstrådarna blev längre och längre tills Urd en dag abrupt klippte av dem.
Min förhoppning om att finna något av intresse i papperskorgen är lika långsökt som den sentida historiens uppdiktade information om nornornas livstrådar. Trådarna har inte existerat i den tid vi tillskriver dem. Det närmaste vi kan komma nornornas arbetsuppgift står skrivet i Völvans spådom.
- I trä skar de,
- stiftade lagar,
- valde liv,
- och mätte ut öden
- åt människors barn.
Nornorna var runristare, inte spinnerskor. Att ha makt över runor var att stå i förbindelse med det som inte var för gemene man. På isländska betyder ordet ”rún” hemlighet. Tanken på runor som hemlighetsfulla är lätt att förstå. De bar ett ljudlöst meddelande genom tid och rum när i stort sett allt annat kommunicerades genom tal. Kanske var steget från att ha makt över de magiska runorna till att vara de som bestämmer över liv och död ändå inte så långt.
Som nornorna vill jag ha herravälde över bokstäverna. Kunna mana fram dem för att låta dem ringla fram sida efter sida som i en runslinga. Påbörja och avsluta livsöden i textens form. Ändå sitter jag här med orörliga händer och med en längtan efter att låta bokstäver och berättelser uppsluka mig. Att släppa möjligheter lösa. Låta skrivandet gå sina egna vägar där nya meningar föds ur de som redan skrivits utan att jag är medveten om hur det går till. Njutningen av att det flyter på.
Flyter? Nej, skrivandet är inte någon sävlig, maklig å som kluckande rinner fram genom ett platt landskap. Snarare är det som strömmande vilda forsar i höga bergsmassiv. Att skriva är att kasta sig våghalsigt utför stup, slukas upp av djupa sjöar, kämpa sig uppåt, kippa efter luft och fylla lungorna med syre. Sväva, för att sedan kunna göra ännu fler halsbrytande krumbukter. I sin framfart tränger skriften undan dimslöjor och visar upp nya scener. Orden för med sig ett annat sätt att se på världen.
Men när det inte händer. Var ska jag söka efter idéerna? Finns det något knep?
Gör en provgrop
Ja, det finns det. Therése Granwald skriver att inspiration ”kommer såväl inifrån dig själv som utifrån” och hon belyser det med att säga den ”kunskap och erfarenhet du har hjälper dig att hitta möjliga lösningar och få kreativa idéer”.
Med andra ord: Gräv där du står. Det är även titeln på Sven Lindqvists bok om ”[h]ur man utforskar ett jobb”. Lindqvist föreslår att man söker sitt material i vitt skilda kontexter – i hembygden, hos döden, på museum, i psykologin med flera. Förfarandet är detsamma som grävande journalister använder. Även de som skriver skönlitteratur har nytta av bokens kapitelrubriker för inspiration.
På baksidan av Lindqvists bok står att det ”förflutna ger fortfarande avkastning”. Som före detta arkeolog omfamnar jag formuleringen (även om jag lägger en annan betydelse i ordet ”avkastning” än vad som primärt avses), men orden är inte tillräckliga i sig för att planlöst gräva där jag står. Det måste finnas några gram av förförståelse för var det är lönt att sätta spaden i jorden. Att söka på måfå är uteslutet. Samma sak gäller när det är dags att ta sig an ett nytt skrivprojekt.
Processen kan liknas vid det som föregår en arkeologisk utgrävning. Jag behöver bli på det klara med om undersökningen över huvud taget ska äga rum. Finns det indikationer på att området har ett innehåll som är värt att granskas? Finns det en dragningskraft i att få veta mer, klappar mitt hjärta av upptäckarlust, då är det goda förutsättningar.
Kommen så här långt i det initiala skedet börjar jag bocka av i minneslistan. Det blir kryss vid att jag är intresserad av ämnet, vid att det tidigare har dykt upp intressanta tankar / lämningar som visar att det finns potential inom just det här området och vid att mina förkunskaper, min erfarenhet av och nyfikenhet på stoffet talar för ett lyckat resultat.
Det är nu det första praktiska steget tas. Arkeologen mäter upp en provgrop på 1 x 1 meter där matjorden grävs undan. Den som plogen i århundraden vältrat runt. Därför är det klokt att hålla ett öga på högarna som läggs åt sidan. De kan innehålla lösfynd, men kontexten de finns i är alldeles för omrörd för att ge ett intressant resultat. Men det som hittas i schakthögarna ger en fingervisning om vad jag kan förvänta mig att hitta längre ner.
På samma vis går också tankarna när de första uppslagen till en berättelse dyker upp. Idéerna ligger blottade och lösryckta ur sitt sammanhang, men tillräckligt lockande för att det ska vara idé att söka sig djupare ner till platsen de stammar från. Omrörda och blandade med andra infallsvinklar behöver jag renodla och sålla bort det som är oväsentligt den här gången. Men inte slänga – aldrig slänga – goda idéer. Lägg istället det som väljs bort på hyllorna i magasinet. (Nota bene: Indexera dem.) Vid en översyn längre fram kan det visa sig att de innehåller material som är av högsta intresse sett ur ett annat perspektiv.
Som arkeologiska artefakter, lämningar av aktiviteter och dokumentationen som legat lagrade i årtionden i magasin. När de lyfts fram ur gömmorna och återigen granskas ger de ibland ny och häpnadsväckande information. Så är fallet med en av gravarna i Birka som grävdes ut på 1880-talet av Sven Stolpe. Just den här graven ansågs vara en av de mest kompletta krigargravar från vikingatiden som har hittats. Krigaren hade fått med sig två hästar, svärd, brädspel, sköldar, stridsyxa, pilar och båge med mera. Attribut som gjorde att graven tolkades som lämningar efter en av vikingatidens stora hjältar.
År 2017 görs en dna-analys på skelettresterna och resultatet visar att det är en kvinna som gravlagts. Proteststormar böljar fram inom den internationella medie- och forskarvärlden. En kvinna? Kan det verkligen vara möjligt? Just så kan det som jag lägger i magasinet och sedan plockar fram igen ge mig helt nya berättelser när de granskas i en annan dager.
När matjorden på undersökningsytan är borta framträder kulturlagret. Med en förminskad murarslev skrapar arkeologen bort millimeter för millimeter. Så snart en lämning framträder ska den noggrant mätas in på millimeterpapper med koordinater och höjd över havet. Skrapet skyfflas upp i ett tråg och sållas för att hitta små fynd som inte uppmärksammades i gropen.
Lika viktigt som det är att försöka hålla en plan vågrät yta som sleven arbetar över, lika viktigt är det att hålla gropens väggar lodräta. Efterhand kommer väggarna visa olika lager som även de ska dokumenteras. Genom att arbeta både lodrätt och vågrätt framträder en tredimensionell bild på pappret. I verkligheten finns ingenting längre kvar. Det är söndergrävt och borttaget.
Skrivandets provgrop är för några skribenter ett synopsis, för andra anteckningar av lösryckta scener, ett tema eller ett kapitel. Jag sällar mig gärna till de sistnämndas skara. I det första kapitlet söker jag mig genom olika skikt av text för att hitta rätt anslag och mäter in vad som är värdefullt i det första som möter läsaren. Som författare känner jag mig fram med ord och meningar istället för med en grävsked.
Vilken sorts berättelse är det som jag skriver på? Är den fyllig som de metertjocka och feta kulturlagren i medeltida städer eller tunn med distinkta svarta stolphål i vit sand från en tillfällig lägerplats från stenåldern?
Jag granskar ytan och noterar vad som finns där. För att inte missa ett guldkorn sållar jag texten genom omformuleringar och ordbyten. Var framträder stoffet klarast? Vad vill jag visa fram? Till skillnad mot arkeologin behöver jag inte redovisa allt jag hittar. Jag sparar det på en undanskymd plats och låter bara det väsentliga synas. Tids nog kommer läsaren få ta del av det som gömts undan.
Utvidga undersökningens yta
En analys av den arkeologiska provgropen visar att det kan finnas mer av värde dolt under markytan runtomkring. Flera fruktbara metoder står till buds när undersökningen ska gå vidare. Valet beror på vad som troligen ger bäst utbyte i det enskilda fallet.
Å ena sidan ger fler provgropar utspridda över ytan en överblick av området och en fingervisning om var det verkar vara mest intressant att utvidga undersökningen. Ungefär som att skriva ner scener på post-it-lappar och fästa upp på en vägg för att hitta den dramatiska kurvans topp och för att se var texten behöver fyllas ut för att binda samman scenerna.
Ett enda långt schakt å andra sidan ger information över ett smalare, men mer sammanhängande och koncentrerat område. Utifrån det kan avstickare bli aktuella där det finns intressanta undersökningsytor vid sidan om. Som att skapa ett synopsis som tillåter utvikningar i sidled.
Men jag väljer ett tredje alternativ, att utvidga ytan från den plats där jag står. Kvadratmeter för kvadratmeter gör jag min provgrop större. Fynd efter fynd framträder och ord efter ord läggs till berättelsen. Mycket som kommer fram ur jordens grepp är detsamma – benbitar efter måltider och lämningar efter bostäder och stängsel. Krukskärvor och flintaavslag. Vardagligheter som behövs för att ge en helhet, en kontext, ett ramverk.
Först när det atypiska visar sig stannar jag upp och intensifierar undersökningen. Långsamt och försiktigt frilägger jag vad jag hittat. Jag dröjer mig kvar vid fyndet för att dokumentera det så noga som möjligt. Skriver ner detaljer för att ge betraktaren en fullödig bild. Stannar i ögonblicket och tömmer det på dess innehåll, innan det är dags att gräva vidare för att se vad platsen mer har att erbjuda.
Det kan tyckas att det är ögat som får mest information, men även lukt, ljud och känsel har sin plats både på en utgrävning och i en text. Upplevelsen i handen, som förmedlas genom grävskeden, kan avslöja när kulturlagret ändrar skepnad. En sandig yta känns annorlunda att skrapa jämfört med en lerig. Ljudet av skrapan mot ytan gör detsamma. Grävskedens järn mot sand låter inte som mot grus. Meningarnas längd och uppbyggnad likaså. Korta meningar med hårda vokaler uppfattas annorlunda än långa med mjuka ljud. Till och med luktsinnet har sin givna plats.
Grophus är vanligt förekommande under sen järnålder som inföll ca 500-1050 e.v.t. Den här typen av hus var nedgrävda cirka en halv meter och med ett enkelt tak. Vävstugor, små smedjor, förråd och fårhus var vanliga användningsområden. Nu avtecknar de sig som en mörk markering på 5-7m2 i marken.
Men det som kan tyckas vara ett ordinärt grophus förvånar ibland. När spaden tar sig ner genom den mörka jorden glider den lätt och ledigt. Inga vävtyngder, ingen metallslagg, inga rester av förrådskärl hittas, men lukten som frigörs vid varje spadtag talar sitt tydliga språk. Ännu efter tusen år släpper marken i huset ifrån sig lukten. Det är utedasset som undersöks.
Doft och lukt i en text är lika betydelsefull. De signalerar en stämning. Som havet … Havet med sina tusen dofter. Tång, saltvatten, solsken mot en glittrande yta eller höststormen som river upp bränningar som rovgirigt kastar sig mot stranden och tar med sig sanden tillbaka ned i havet. Alla har de sin egen doft som förknippas med lättja, kyliga bad eller fara.
Det oväntade
När textflödet inte går att stoppa och det väljer sina egna vägar gäller det att följa med. Orden och meningarna vet vart de vill ta sig. Försöker jag ändra deras riktning blir det fel och jag får ödmjukt återvända till den utstakade vägen.
Hur fungerar det här flödet egentligen? Är det undermedvetna så medvetet att det förutser vad som blir bäst? Det är som om en yttre kraft bestämmer hur texten ska utvecklas. Inte som att det är jag som formulerar. Jag skriver det som jag uppmanas att skriva. Och jag lär mig att lita på intuitionen. Eller vad det nu är.
Det kan liknas vid när oväntade fynd bekräftar teorier eller ändrar på förutfattade meningar. Som i Ljungaviken utanför Sölvesborg. Under 5 meter sand grävdes en boplats ut som härrörde från drygt 8000 år sedan. Den vedertagna sanningen, så länge som arkeologi har varit en vetenskap, är att människorna levde som nomader och livnärde sig som jägare och samlare under den här tiden. De bodde i hyddor eller tält den korta tid de stannade på ett ställe.
Den här kunskapen har Ljungaviken ställt på ända. Här har hittats spår efter hus som använts under flera säsonger. År efter år har människor återvänt hit. Det nödvändiga för livsuppehället fanns runt knuten i det medelhavsklimat som rådde. Fisk, kött, vegetariskt, inget av det flyttade på sig så inte heller människorna behövde vara på väg. Flintan de behövde hade plockats på andra platser, fraktats och hafts på lager under de halvårsvisa perioder människor stannade där.
Trots att vi genom den här utgrävningen fått överge en del av den kunskap som vi tagit för en sanning, är det ett annat fynd på platsen som gett eko i arkeologiska kretsar över hela världen. Återigen överträffar det lilla det stora.
- [E]n 8 400 år gammal hund, begravd med vad som tros vara gravgåvor. Detta mitt i det område där 51 stora huskonstruktioner från samma tid just har hittats. ´Detta är ett av de äldsta gravfynden av hund i landet /…/. Hunden är välbevarad och det faktum den ligger begravd mitt i stenåldersbebyggelsen är unikt.
Ett fynd som detta gör att man känner sig ännu närmare människorna som bodde här /…/. En begravd hund visar på något sätt hur lika varandra vi är över årtusendena – samma känslor av förlust och saknad´.
Det är det oförutsedda eller den lilla detaljen som får oss att förundras och som stannar kvar i minnet. Uppsala högar imponerar, men det är den enskilda människans öde som gör dem intressanta. Den insikten ska utnyttjas då texter skrivs. Det stora och grandiosa kan vara mäktigt för stunden, men det är det lilla som talar till känslan och som får mig att vilja läsa vidare. Det är beskrivningen av detaljen som gör meningars och styckens skeenden verkliga.
Tänk bara på Vilhelm Mobergs utvandrarsvit. Vad minns du bäst? Jag minns Kristina som gungar på logen och senare när hon på dödsbädden känner doften av det gamla hemmets astrakanäpple. All beskrivning av fattigdomen i Småland, resan över havet, allt slit i det nya landet bleknar i jämförelse med dessa relativt små scener.
Hur djupt ska jag gräva?
När vet jag att det inte är lönt att fortsätta gräva? Svaret är enkelt: När steril mark är nådd, men det är långt ifrån lika lätt att avgöra när det inte finns mer att upptäcka, varken i fält eller vid skrivbordet.
Det blev tydligt vid en undersökning av en mindre bronsåldershög. Högen var plundrad i gammal tid och vi förväntade oss inte att hitta något. Trots det måste en undersökning komma till stånd eftersom en väg skulle dras fram över området och högen utplånas.
Det var grävningen sista dag. Högen fanns inte längre, men var väl dokumenterad. Det sista som återstod var att gräva sig ner till steril mark för att garantera att vi inte missat något.
Dimman låg som ett täcke runt oss och det var sent på hösten. Om några timmar skulle skymningen komma och grävningen skulle vara slut för den här säsongen. Var och en satt i sin egen kvadratmeter och tänkte på sitt. Arkeologen bredvid mig svor över alla sorkgångar som syntes som mullfyllda streck under det som varit högen.
Jag skrapade ytan. Också i min ruta fanns linjerna som gick kors och tvärs. Inte huller om buller utan i prydliga rader som korsade varandra. Ett mönster började framträda. Den fuktiga luften fick strecken att avteckna sig tydligt.
Ränderna var efter en årder som hade ärjat marken före det att högen byggdes. Det vi såg var lämningar av en människas möda under bondestenålder (4000-1700 f.v.t.). Just här hade hon plöjt marken för att trygga sin överlevnad. Att ana skuggan av denna människa var en belöning utan like och gick inte värdesätta vare sig ekonomiskt eller vetenskapligt.
När jag skriver tänker jag ibland på denna händelse. Jag får inte ge upp för tidigt. Det är värt att ta sig ytterligare lite djupare ner i texten. Där kan det oväntade dyka upp. Stoff som får hela berättelsen att höja sig en nivå. Samtidigt behöver jag ha kontroll på när det är sterilt. För det är ytterst osannolikt att jag hittar något intressant under fem meter sand.
Hur mycket text behövs?
Inte mer än 86 ord, 396 bokstäver. Ändå en hel roman om en kvinnas liv.
Tyd! Germund fick till sin hustru Gerlög som ungmö. Sedan fingo de en son, innan han (d.v.s. Germund) drunknade. Och sonen dog sedan. Därpå fick hon Gudrik till man. Han… denna…Sedan fingo de barn. Men en enda flicka levde kvar; hon hette Inga. Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru. Därpå dog han och sonen sedan. Och modern kom till arv efter sin son. Sedan fick hon Erik till man. Därpå dog hon. Då kom Gerlög till arv efter Inga, sin dotter.
Torbjörn skald ristade runorna.
Texten ristades ca 1070-1100 på en markfast, liggande häll benämnd ”Gerlögs runa” eller ”Hillersjöhällen”. En nästan tusenårig inskrift som behärskar konsten att låta läsaren själv tolka in de scener och kapitel som saknas. Ingenting skrivs på näsan utan utgår helt från att, som Ylva Wallin Carlsdotter formulerar det, ”lita på läsarens förmåga att fylla i det som inte beskrivs exakt”.
Läs runinskriften en gång till. Hur mycket har inte denna Gerlög både upplevt och genomlevt. Vi får veta hur hennes liv har gestaltat sig från det att hon var en ungmö tills hon, som en gammal kvinna, ärver sin egen dotter. Så många döda runt henne, den första maken, det förstfödda barnet och fler därefter, svärsöner och barnbarn. Drunkningsolyckor, omgiften, arvsskiften.
De som dog unga finns inte nämnda vid namn. Runstenen ristades när kristendomen hade slagit igenom och dopet som upptog människor i den kristna gemenskapen var i bruk. De allra flesta runstenar från tiden runt år 1000 och framåt är kristna minnesmärken. I och med dopet är du en i församlingen. Ändå nämns inte dessa nära släktingar till Gerlög vid namn. Varför? Jag vet inte, men spekulationer kan i sig leda fram till ännu fler berättelser.
”Gerlögs runa” har färre ord än de 500 som rekommenderas som maxantal i en bilderbok. Det är få texter som är så återhållsamma med ord som runristningar. Trots det berättar de om fascinerande händelser långt från min egen verklighet och ändå så globalt mänskliga i både tid och rum.
Förstöra materialet
Arkeologi är en av de få vetenskaper som förstör sitt undersökningsmaterial. Det som en gång grävts ut går aldrig att återskapa eller undersöka med samma förutsättningar på nytt. Med andra ord, arkeologin utplånar det som rättfärdigar disciplinen.
Med nya framsteg inom andra vetenskaper utvecklas även arkeologin. Från biologi och kemi drar arkeologin nytta av möjligheten att mäta strontiumhalten i tänder, hår och naglar. Strontium finns i berggrunden och tas upp av växter. När människor och djur äter växterna lagras strontium i tänder och emalj som håller på att utvecklas. Det samlas också i hår hos både vuxna och barn.
Beroende på var individen befinner sig är strontiumhalten olika hög. Det går på så vis att bestämma var någon vuxit upp. Således har det visat sig att två kvinnor från bronsåldern (ca 1700-500 f.v.t.), Egtvedsflickan och Skrydstrupskvinnan, som gravlagts i några mycket kända gravar i Danmark kom från helt andra platser i Europa. Studier av strontiumisotoper i kvinnornas hår visar också att de rest fram och tillbaka flera gånger de sista åren av sina liv. Hårets längd avgör hur många år tillbaka vi kan se deras resor.
Ständigt kommer nya upptäckter som förfinar möjligheten att undersöka materialet. Därför avstår arkeologin ibland från att gräva ut en del av en fornlämning eller låta hela vara ifred. De mest spännande lämningarna bör förbli orörda om det inte är av nöden med en undersökning. Den information som går att få ut av objektet nu kan ha mångdubblats om några år.
Tack och lov kan inte detsamma sägas om att skriva. Utan istället: Skriv. Skriv! Och skriv ännu mer! Tillvägagångssättet kan knytas till Lindqvists ord om ”[a]tt ´forska´ är att ta reda på något inte förut känt, eller att kombinera förut kända saker på ett nytt sätt …”.
Prova att byta ut ”forska” mot ”skriva” här ovan. En text blir inte utplånad av att undersökas. Det kan både få svälla och minskas ner för att bli mer distinkt eller flödigare. Genom varje förändring visar texten sig i olika skepnader och det är jag som bestämmer när den är färdigundersökt för min del. Sedan är det läsarens tur att bearbeta den, hitta nya tolkningar och göra den till sin.
Men innan jag släpper min text vidare tar jag lärdom av arkeologin och låter den vara ifred. Det skrivna behöver inte undersökas omedelbart utan det får tid att mogna i mörkret på en hylla i magasinet. När texten sedan tas fram igen kommer den visa mer av sitt rätta jag. Tid som fått passera öppnar upp för en djupare förståelse.
De tre kvinnorna, som satt i skuggan av asken Yggdrasil, hur resonerade de om den enskildes liv? Gjorde de utkast, ristade om, förbättrade, drog ifrån och lade till? Lät de besluten mogna fram innan ett människoöde slutligen avgjordes?
Jag tänker på beskrivningen av Gerlögs liv som höggs in en häll. Hur mycket visste den samtida betraktaren om det som stod mellan raderna? Vem bestämde hur hennes liv skulle skildras? Hon själv? Runristaren? Eller var det egentligen nornorna som dikterat Gerlögs öde och runristaren högg bara in det som var förutbestämt.
Den tid som passerat har knappast gett oss en djupare inblick i Gerlögs liv. Men den låter oss fantisera. Såsom en författare har frihet att göra innan manuset är färdigt.
Källor
Blekinge Museum (odaterad): Ljungaviken. www.blekingemuseum.se/pages/1594# (2021-10-03)
Den poetiska Eddan (2016). Översättning Lars Lönnroth. Stockholm: Atlantis
Granwald, Therése (2019): Kreativt skrivande. Grundbok i litterärt skapande. Lund: Studentlitteratur
Lindqvist, Sven (1978): Gräv där du står. Stockholm: Bonnier
Ohlmarks, Åke (1978): 100 svenska runinskrifter. Bokförlaget Plus
RAÄ (1940-1943): Sveriges runinskrifter. Bd 6: Upplands runinskrifter. ISSN 0562-8016.(Gerlögs runa eller Hillersjöhällen, signum U 29) www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b06_text_1.pdf (2021-11-17)
Vitlycke museum (2019-05-29): Kvinnor på vift? www.vitlyckemuseum.se/kunskap–fakta/kvinnor-pa-vift/ (2021-11-17)
Wallin Carlsdotter, Ylva (2013): Så skriver du för unga. Stockholm: Ordfront
